Den kinesiska aktiemarknaden har alltid väckt stort intresse hos investerare. Den domineras i stor utsträckning av småsparare vilket samtidigt gör den extra riskfylld. Detta gäller även för stora institutionella aktörer. Trots detta har marknaden presterat mycket starkt sedan början av 1990-talet då Kina blev en global ekonomisk stormakt. Den positiva utvecklingen fortsatte in på 2000-talet, med en bubbla som nådde sin topp i juni 2015. När bubblan sprack förlorade kinesiska aktier över 30 % av sitt värde på bara tre veckor och nedgången fortsatte in i början av 2016. Marknaderna återhämtade sig senare men det var inte förrän sent under 2020 som de nådde upp till nivåerna som de hade innan kraschen i juni 2015.
Historik
Shanghaibörsens återöppnande sammanföll med starten av Shenzhenbörsen i början av 1990-talet och vid millennieskiftet hade över 1000 företag noterats på dessa två börser. Den kinesiska ekonomins snabba tillväxt uppmuntrade inte bara fler företag att noteras på den lokala aktiemarknaden, utan lockade också investeringar från både småsparare och institutionella investerare. Den kinesiska aktiemarknaden fortsatte att växa stadigt fram till den globala finanskrisen 2008 som hotade att orsaka en marknadskorrigering. Men då ingrep regeringen!
Den kinesiska regeringen lanserade ett enormt stimulanspaket för att finansiera ambitiösa infrastrukturprojekt. De ekonomiska resultaten lät inte vänta på sig; mellan 2009 och 2011 låg tillväxten i genomsnitt på cirka 10 %. Det kallades för “China Dream”, en ny verklighet för ett land som var redo att inta sin plats på den internationella scenen där medborgarna inte kunde tillåtas hamna på efterkälken. Aktiemarknaden blev den främsta arenan för både medborgare och företag för att förverkliga denna dröm. Vid 2012 hade över 2400 företag noterats på aktiemarknaden och över 200 miljoner handelskonton var aktiva i landet. Majoriteten av dessa investerare (över 80 %) var småsparare, medan endast en mindre del utgjordes av institutionella investerare. Trots detta fortsatte marknaderna att klättra uppåt.
CSRC (China Securities Regulatory Commission) införde åtgärder som ökade likviditeten på marknaderna, men det var vad de inte gjorde, som var avgörande. Kommissionen ignorerade bokstavligen företag som borde ha avnoterats för att de under tre på varandra följande kvartal inte visade lovande resultat. Dessutom fortsatte statligt ägd media att uppmuntra investerare att pumpa in pengar i marknaderna. Detta samtidigt som skuggbankverksamhet och handel med marginal också fungerade som ytterligare drivkrafter. Kinesiska aktier handlades till pris-vinst-kvoter på 70:1, vilket var betydligt högre än det globala genomsnittet på cirka 19:1 vid den tiden. Fler och fler vanliga människor började engagera sig i aktiemarknaden och det blev allt vanligare att folk sa upp sig från sina jobb för att ägna sig åt day trading handel. Det blev till och med lätt för folk att ta lån med sina bostäder som säkerhet för att investera på aktiemarknaden. Vid bubblans topppunkt utgjorde marginallån minst 10 % av den totala marknadskapitaliseringen på de två kinesiska börserna. Bubblan fortsatte att blåsas upp ända tills den sprack i juni 2015.
Hur bubblan sprack
Den 12 juni 2015 sprack den kinesiska aktiemarknadsbubblan och inom bara tre veckor raderades över 30 % av värdet på Class-A-aktier. Bank of England beskrev omfattningen av denna nedgång genom att likställa den med hela Storbritanniens BNP 2013 och mer än sju gånger storleken på Greklands skuld, som vid den tiden utgjorde en stor risk i de globala finansmarknaderna. Fallet slutade dock inte där eftersom flera betydande efterdyningar följde på marknaderna.
Den 27 juli 2015 föll marknaden med över 8,5 %, det största fallet sedan 2007. Ytterligare en nedgång på 8,5 % inträffade den 24 augusti 2015, en dag som kom senare skulle kallas för “Black Monday”. Detta följdes av “Black Tuesday” den 25 augusti 2015 då marknaden föll med över 7,6 %. Det rådde en viss stabilitet mot slutet av året men fler efterdyningar och volatilitet uppstod vid årsskiftet.
Den 4 januari 2016 sjönk marknaderna kraftigt med cirka 8 %, vilket utlöste de nya så kallade “circuit breakers” som hade man hade infört. En kort återhämtning följde men en liknande nedgång inträffade den 7 januari 2016. Samma dag stängde CSRC av “circuit breakers” och angav att deras existens bidrog till att främja irrationellt beteende på marknaderna. Totalt sett hade aktiemarknaden tappat över 18 % av sitt värde mellan den 4 och 15 januari. Under kraschen ingrep regeringen kraftigt på marknaderna men även om dess åtgärder hjälpte till att förhindra en potentiell finansiell kris, är det osäkert om de lyckades återställa investerarnas förtroende.
Regeringens åtgärder under aktiemarknadskraschen
Den kinesiska regeringen reagerade omedelbart genom att sänka räntor och devalverade sin valuta. Dessa åtgärder var dock inte tillräckliga, och i augusti 2015 lättade man på villkoren för marginalhandel för att på så sätt förhindra potentiella betalningsinställelser. Transaktionskostnaderna sänktes också i ett försök att uppmuntra till investeringar. Trots detta misslyckades åtgärderna och handeln stoppades tillfälligt samma månad. Ytterligare ingripanden från regeringen följde därefter.
Regeringen införde också en inlåsningsperiod som på ett effektivt sätt hindrade stora aktieägare från att sälja sina innehav under en period av 6 månader. Stora aktieägare definierades som de som ägde minst 5 % av ett företags handlingsbara aktier. Inlåsningsperioden skulle avslutas i början av januari men med fortsatt negativt sentiment förlängde myndigheterna perioden med ytterligare 6 månader för att förhindra en ny våg av panikförsäljning.
“Circuit breakers” installerades också, medan blankningsförsäljning samma dag förbjöds. Effektiviteten av dessa åtgärder ifrågasattes dock senare. I januari 2016 hade “circuit breakers” utlösts tre gånger, vilket ledde till att de slutligen avskaffades. Blankningsförsäljning återinfördes också när dess betydelse på marknaderna blev uppenbar – det är blankningssäljare som köper aktier under en marknadsnedgång.
Vad orsakade den kinesiska aktiemarknadsbubblan 2015?
En av de främsta orsakerna till bubblan var att den kinesiska aktiemarknaden stod inför en marknadskorrigering när ekonomin började svalna. Under 2014 – 2015 började aktiemarknaden skilja sig från de riktiga ekonomiska fundamenta och det blev tydligt att marknaden närmade sig ett bubbelscenario. Det faktum att småsparare i allt större utsträckning investerade på marknaden och pumpade in pengar gjorde inte saken bättre. Över 40 miljoner handelskonton öppnades under de 12 månaderna fram till bubblan, varav de flesta tillhörde småsparare snarare än professionella penningförvaltare. Oerfarna investerare förlitar sig mer på rykten och hype snarare än på grundläggande affärs- och ekonomiska faktorer. Många av dessa amatörinvesterare handlade också med marginal och gjorde spekulativa investeringar som inte var baserade på grundlig forskning. Marginalhandel var särskilt bidragande till det irrationella beteende som småspararna visade. De red på en våg av tur och girighet när de försökte maximera sina vinster på en marknad som verkade ha obegränsad potential. De hjälpte därmed till att blåsa upp bubblan och förstärkte också den efterföljande kraschen.
Den kinesiska regeringen måste också ta sitt ansvar för bubblan. I ett försök att rädda skuldsatta och dåligt presterande statligt ägda företag, lättade regeringen, genom CSRC, på villkoren för marginalhandel. Statligt ägd media uppmanade också allmänheten att investera på aktiemarknaden, vilket lockade en stor grupp dåligt informerade småsparare som skulle komma att drabbas hårt på marknaderna. Kommunistpartiet uppmuntrade också aktivt sina medlemmar (över 88 miljoner vid den tiden) att delta i “China Dream” genom aktiemarknaden. I alla avseenden lovade regeringen en oändlig uppgång på aktiemarknaden men istället fastnade investerarna i en nedgångsfälla, många av dem med betydande skulder till både formella och informella långivare.
Sammanfattning
Kinas imponerande uppgång till global makt har varit anmärkningsvärd under de senaste decennierna. Men den kinesiska aktiemarknadsbubblan och dess kollaps 2015/16 ger viktiga lärdomar om riskerna med snabbt växande ekonomier. Aktiemarknaden hetsades upp under perioder av snabb tillväxt men en relativ inbromsning ledde inte till någon omedelbar oro bland investerarna. Vikten av erfarna, institutionella investerare blev också tydlig eftersom småspararna inte var kapabla att prissätta aktier på ett korrekt sätt eller agera rationellt på marknaderna. Även idag är den kinesiska marknaden en komplex och riskfylld plats, även för professionella och försiktiga investerare. Riskerna kommer inte bara från oerfarna småsparare utan också från den kinesiska regeringen själv, som fortsätter att ha ett starkt inflytande på den lokala aktiemarknaden. Kina förblir en attraktiv marknad med goda fundamenta men aktiemarknadskraschen 2015-16 visar tydligt att det finns underliggande risker.
