Japan upplevde en period av stark ekonomisk tillväxt under det tidiga 1980-talet, vilket resulterade i att aktie- och fastighetspriserna steg dramatiskt. Tillgången till billiga krediter och utbredd spekulation, i kombination med en passiv centralbank, bidrog till de kraftigt stigande tillgångspriserna. Från slutet av 1980-talet började dock priserna att plana ut och slutligen kollapsade marknaden under 1992. Denna spruckna tillgångsbubbla inledde en period av ekonomisk stagnation och deflation, vilket ledde till att 1990-talet i Japan kom att kallas “det förlorade årtiondet”. Det skulle dröja länge innan priserna började återhämta sig och för den japanska ekonomin att komma på rätt köl igen. Denna händelse gjorde också Japan (BOJ), Japans centralbank, till en av de mest aktiva ingriparna i landets ekonomi.
Bakgrund
Japan hade en blomstrande ekonomi under 1980-talet med en genomsnittlig tillväxt på cirka 4 % per år. Under 1960- och 1970-talet hade landet expanderat sin exportdrivna ekonomi, men på 1980-talet drevs tillväxten både av inhemsk och internationell efterfrågan. Arbetslösheten var på rekordlåga nivåer och det var lätt att få tillgång till krediter. Japan hade genomfört omfattande teknologisk forskning efter kriget vilket resulterade i högkvalitativa högteknologiska produkter för både konsumenter och företag. Dessa produkter var eftertraktade både inom landet och utomlands och den stora mängden pengar i omlopp gjorde att japanerna ständigt strävade efter att förbättra sin moderna livsstil. Dessutom säkerställde den förmånlig penningpolitik i landet att den ekonomiska boomen förlängdes. En svag lokal valuta och låga räntor gjorde Japan till ett attraktivt land för investeringar och konsumtion. Inom landet steg också mark- och aktiepriserna snabbt och internationellt hade Japan blivit världens största kreditornation.
Mitt i den ekonomiska boomen, 1985, ingick Japan tillsammans med andra G5-länder ett avtal kallat “Plaza Accord”. Avtalet, som främst drevs av USA för att lösa dess handelsobalansen med andra G5-länder, skulle så småningom få mycket negativa konsekvenser för Japan. Avtalet ledde till en snabb revalvering av den japanska yenen som ökade kraftigt i värde under det sista kvartalet 1985. Detta utgjorde ett omedelbart hot mot den japanska ekonomin och Bank of Japan inledde en peningspolitisk plan för att devalvera yenen.
BOJ sänkte räntorna och höll dem låga, vilket utlöste en våg av spekulationer bland både konsumenter och företag. Det fanns även farhågor för inflation men den amerikanska börskraschen”Black Monday”år 1987 fick BOJ att skjuta upp sina planer på att höja räntorna. Företagen fortsatte att utnyttja de billiga krediterna för att finansiera stora kapitalinvesteringar samt investera i den lukrativa aktiemarknaden. Mellan 1985 och 1990 steg mark- och fastighetspriserna med över 167 %, och aktiekurserna fördubblades mellan 1987 och 1989. BOJ insåg riskerna allt för sen med de snabbt stigande priserna och började då vidta åtgärder.
Hur bubblan sprak
Från det sista kvartalet 1989 började BOJ kraftigt höja räntorna. Aktiekurserna, som hade nått sin topp i slutet av 1989, var de första att drabbas. I början av 1992 hade Nikkei-indexet rasat med 50 % till under 20 000 poäng, från en topp strax under 40 000 i slutet av 1989. Mark- och fastighetspriserna började falla 1991 men i en långsammare takt. Trots att aktiekurserna sjönk så hastigt så fortsatte BOJ att höja räntorna på grund av fastighetsprisernas motståndskraft.
Vad hände efter kraschen?
Tillgångsprisbubblan hade förödande effekter på den japanska ekonomin. Bara under 1991 ökade antalet företagskonkurser med över 66 %, och även om arbetslösheten förblev relativt låg, sjönk arbetarnas löner avsevärt.Det fanns tydliga tecken på överkapacitet i form av ofärdiga fabriker, fastighetsprojekt och andra stora kapitalinvesteringar. Men det värsta var att bubblan sprack och inledde “det förlorade årtiondet”.
Det förlorade årtiondet var en period av ekonomisk stagnation som Japan upplevde från 1991 till 2001. Under denna tidsperiod fortsatte priset på tillgångar att sjunka. Nikkei-indexet, som redan hade tappat över 50 % av sitt värde 1992 jämfört med toppnivåerna 1989, fortsatte att falla och nådde cirka 10 000 poäng år 2001. Mark- och fastighetspriserna fortsatte också att falla och hade sjunkit med över 70 % fram till 2001.Ekonomin växte i genomsnitt med cirka 1 % per år under dessa år, vilket var långt under genomsnittet för andra utvecklade länder. Även efter det “förlorade årtiondet” såg ekonomin ingen omfattande återhämtning.
Nikkei-indexet fortsatte att sjunka och nådde en botten under 8000 poäng i augusti 2003. En kort återhämtning avbröts av den globala finanskrisen 2008, vars effekter sänkte Nikkei till under 7500 poäng i mars 2009. Indexet passerade 20000-poängsnivån först 2015 och har ännu inte nått de höga nivåerna som vi såg under 1989. Det var inte bara ett “förlorat årtionde”, utan vi kan snarare kalla det för “de förlorade tre årtiondena”.
Vad orsakade den japanska tillgångsbubblan?
likviditetsfälla. De fick det svårt att få tillgång till krediter och trots de låga räntorna från BOJ hade varken investerare eller hushåll förtroende för att varken spendera eller göra investeringar i landet.
Bankavregleringen anses också vara en faktor som bidrog till tillgångsbubblan. I början av 1980-talet startade processen att avreglera bankerna från Finansdepartementets strikta kontroll. Tidigare hade bankerna varit mer eller mindre garanterade höga vinstmarginaler och skyddade mot konkurser men nu tvingades de snabbt att “innovera” för att överleva. För att göra saken ännu värre förlorade de också stora företagskunder som hade omfattande kassareserver och tillgång till andra billigare finansieringsalternativ både inom och utanför landet.
Bankerna lämnades med en riskfylld marknad av låntagare som inkluderade mark- och fastighetsutvecklare samt små och medelstora företag. Bankerna lånade ut stora summor till dessa riskabla företag och projekt under det blomstrande 1980-talet. Särskilt mark blev ett eftertraktat säkerhetsobjekt för utlåning vilket drev upp priserna ytterligare. Utlåningen fortsatte baserat på dessa nya markvärderingar och fastighetsprojekt. När bubblan slutligen sprack blev bankerna oerhört sårbara. Den enorma skuldbördan avslöjade bankernas vårdslöshet och bidrog till den kreditåtstramning och likviditetsfälla som präglade “de förlorade årtiondena”.
Lärdomar
Den japanska tillgångsbubblan och kraschen 1992 är en viktig ekonomisk läropunkt för landet än idag. Framför allt ger den viktiga insikter för Bank of Japan om hur viktigt det är att agera snabbt, försiktigt och proaktivt vid likviditets- och inflationskriser. BOJ misslyckades med att agera tillräckligt snabbt när bankerna stod inför faran under 1990-talet. Deras passivitet lyckades inte ingjuta förtroende för den japanska ekonomin, vilket slutligen resulterade i att såväl hushåll som företag drog sig för att spendera och göra investeringar i landet.
För bankerna är den största lärdomen sannolikt vikten av att noggrant bedöma kreditvärdigheten hos olika grupper av låntagare. Bankerna misslyckades med att korrekt värdera projekt och accepterade övervärderade tillgångar som säkerhet. Före bubblans tid lånade de japanska bankerna främst ut till företag som ansågs vara relativt säkra låntagare. Deras girighet under dessa år exponerade deras vårdslöshet, då de flesta av deras lån gavs till riskabla låntagare vars kapital var knutet till en fallande aktiemarknad.
Det fanns också lärdomar att dra från hur stora mäklarfirmor skötte sina affärer.De marknadsförde “säkra” investeringsscheman till olika ledande företag. Dessa företag investerade sedan stora summor i de största mäklarhusen, pengar som var tillgängliga för investeringar på den lukrativa aktiemarknaden. Efter att ha förlorat betydande summor under bubblans kollaps minskade företagen sina investeringar och sin konsumtion i den japanska ekonomin, trots de fortsatt låga räntorna.
Slutsats
Den japanska tillgångsbubblan, dess kollaps och dess efterverkningar kommer alltid att ses som en kraftfull varning om hur felhantering av en ekonomi kan få förödande konsekvenser under många år framöver. Än idag känner den japanska ekonomin av effekterna av bubblan med aktier som fortfarande inte nått de nivåer som de hade under 1989. Japan kommer att vara mycket noga med att undvika att upprepa de misstag som ledde till “de förlorade årtiondena” och Bank of Japan kommer ständigt att vara aktiv i att övervaka det finansiella systemet för att undvika att bli överraskad på samma sätt igen.
